Min Pappa....

Min pappa fick en stroke för cirka 5 år sedan och då blev han förlamad på höger sida av kroppen. Han hade svårt att använda höger hand och arm men han klarade av att gå med en krycka rätt så bra.
Han var rätt så duktig på att träna och vi kunde se vissa framsteg, men jag tror att om han kommit i behandling snabbare så skulle det nog gått bättre.
Han försöker att träna men det verkar inte göra så stor nytta. Han blev änkling för cirka 1 ½ år sedan och efter det så har han blivit väldigt gammal på en gång.
Under tiden som mamma fanns vid hans sida så tror jag att hon pushade honom till att träna ofta, men när hon blev sjuk så orkade inte hon med det längre.
I och med att hon(det kommer även ett inlägg om mamma senare) blev inlagd på sjukhus och senare avled så blev pappas liv mycket sämre, jag tror att han tappade lusten att leva, när han blev ensam.
Under hösten 2006 så ramlade pappa när han stod vid diskbänken för att diska och då bröt han sin axel och det var inte slut med det. I oktober föll han igen och då bröt han sin höft och blev inlagd på sjukhuset. Tur i oturen var att det var höger höft, där han redan hade sämre rörlighet.
Under tiden som han var där så beslöt doktorn att de skulle operera bort en tå på höger fot, den hade dött på grund av hans diabetes. Denna operation förändrades så att de valde att ta bort hela foten, då mådde han väldigt dåligt och hade ont, trodde aldrig att han skulle klara sig. Det ville inte läka så hans doktor tyckte att de skulle amputera honom ovanför knät, både för att han troligen skulle slippa smärtan och för att infektionsrisken var mindre då.
Den operationen gick bra och efter cirka 1 vecka så började vi se en förbättring på pappa när vi kom dit för att hälsa på. Jag och min syster N turades om att åka dit, någon av oss var där varje dag. Eftersom jag lever ensam och inte har några tider att passa (annat än arbetstider) så åkte jag även dit på min lunch, för att se till att han åt någonting, jag tror att det var bra, att någon tjatade på honom så att han åt någon mat.
I och med att han blev amputerad som hade doktorn pratat om att han kanske skulle kunna ha en protes och vi tyckte det lät hoppfullt eftersom problemet för honom innan amputationen var att högerbenet inte riktigt ville hänga med och ibland vek sig för honom.
När han ansågs färdigbehandlad så flyttades han till Rehab, där han blev kvar tills de ansåg honom färdigbehandlad och redan då hade de sagt åt honom att det var nog ingen mening med en protes eftersom han hade så dålig balans.
Vi barn tyckte inte om detta beslut då vi ansåg att den doktor som gjorde operationen hela tiden pratat om att han skulle kunna ha en protes.
Vi har accepterat detta nu, men än idag flera månader efter kan pappa tjata/prata om protesen, han har till och med ringt till den läkare som han hade på Rehab.
Ny flytt till kommunens rehab. Anledning till detta var att han vid vårdplanering förklarat(med hjälp av oss barn) att han omöjligtvis kan flytta hem igen, då han är i behov av hjälp hela tiden, till exempel vid toalettbesök.
Nu har han fått ett eget särskilt boende där tillgång till personal finns dynget runt och vi har flyttat en del av hans möbler dit och det börjar att kännas rätt så hemtrevligt.
Han har även träffat en kvinna som han umgås rätt så mycket med, tror att han tyckte det var jobbigt att berätta det för oss barn, han trodde nog att vi misstyckte. Jag har i alla fall inget emot det och jag tror inte att min syster N har det heller, inte vad hon sagt i alla fall.
Det känns som han lever upp lite igen, efter allt jobbigt som hänt sedan han fick sin stroke.
Min pappa var en väldigt duktig idrottsman när han var yngre och nu känns det jobbigt när vi sitter och tittar igenom alla hans album med tidningsurklipp på vad han åstadkommit tidigare i sitt liv, känns lite orättvist hur han blivit drabbad.
Etersom man ej vet vad framtiden har i sitt sköte.
Lev väl och lev det nu, lev det som att varje dag vore den sista, då vi inte vet när det är dags att hämtas hem, filosofiskt eller hur......, vet inte var jag fått detta ifrån, kanske läst det någonstans, tror inte att jag stulit det...
Jag kommer troligtvis att skriva mycket mer om min pappa men det känns som det räcker just nu.
vi hörs/syns
Kram

Kommentarer
Postat av: Guns

Lilla pappsen.
Vilka livsöden...
ja, vad vet man... vart man är på väg och hur Livet utvecklar sig...
Det är nog som så, att vara Närvarande i Nuet.
Fint med kärlek på äldre dar.
*ler varmt*

Ha det bra

2007-05-14 @ 22:20:47
URL: http://gunzans.blogg.se
Postat av: Yver

vet inte vad jag ska säga..
men jag läste det här och jag kände igen en hel del, annat inte alls. men vad jag förstår så är du precis som jag en "vuxen man" och du skriver om din pappa på ett sätt som jag känner igen mig i. svårt att förklara.. ville väl egentligen bara säga att jag känner med dig och att jag tycker om ditt sätt att skriva.

2007-10-13 @ 10:42:26
URL: http://saknardej.blogg.se

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0